Vilka typer av marker lämpar sig för bränder?

Frida
Bo Leijon
Vilka typer av marker är det som lämpar sig för bränder?
Vill man ställa saken lite på ända så kan man påstå att de allra flesta marker lämpar sig för bränder i den meningen att skogsbrand kan förekomma och har förekommit där.

Samtidigt har brandfrekvensen historiskt sett varit mycket olika på olika marktyper och i olika regioner. För knappt 10 år sedan lanserades planeringsmodellen "ASIO" för skogsbruk med naturhänsyn. Där utgår man just från den förmodade brandfrekvensen och delar in markerna i klasserna A (aldrig), S (sällan), I (ibland) och O (ofta) utifrån hur ofta de antas ha brunnit. Skulle man efterlikna naturen är det lämpligt att bränna i "O-områden". Typexempel är torra, talldominerade marker. ASIO-modellen har fått kritik bland annat grundad på att det visst har brunnit även i S- och till och med i A-områden.

Sannolikheten för naturliga skogsbränder är naturligvis större i regioner med ett "brandvänligt" sommarklimat med omväxlande torrperioder och åska. Nuförtiden är den naturliga brandfrekvensen nästan helt satt ur spel genom brandbekämpningen. Därför genomförs på sina håll s k naturvårdsbränning. Om man letar naturligt brandbenägna områden så kan man tänka på att det är (eller rättare sagt var) mer sannolikt att naturlig skogsbrand bryter ut och sprider sig i stora sammanhängande skogsområden än på isolerade myrholmar, små öar etc. Mot detta står praktiska aspekter som är väl så viktiga vid valet av område. Brandsäkra gränser måste finnas eller kunna anläggas för att genomföra en bränning utan risk för okontrollerad brandspridning.

Publicerad: