Kommentar angående svaret i Skogssveriges frågelåda om kalhuggningens påverkan på evolutionen.

Frågeställare: 
Klas
Besvarades av: 
Roger Pettersson, Institutionen för skoglig zooekologi, SLU, Umeå
monday, %e june, 2004
Fråga: 
Hej En kommentar angående svaret i Skogssveriges frågelåda om kalhuggningens påverkan på evolutionen. Jag har hört att brand, storm och andra naturskador gör att de tempererade barrskogarna historiskt sätt har varit mycket dynamiska. Evolutionen har anpassat växterna efter detta. Kalhuggning liknar till en del dessa naturliga katastrofer, åtminstone på platser som har brunnit ofta, och påverkar därför inte evolutionen lika starkt som i regnskogen. Regnskogen brinner inte naturligt.
Svar: 
Hej Klas, det är helt korrekt att det finns konsensus inom forskarvärlden att störningar som skogsbränder mer karakteriserar boreala och tempererade biom än tropiska skogar. Problemet är att det inte är ett linjärt förhållande, utan snarare så att det skall vara "lagomt mycket störningar" där de flesta organismsamhällen (som har studerats) uppvisar högst artrikedom vid intermediär störningsgrad (se ex. Connell´s hypotes för intermediär störning). Tropiska naturskogar betraktas i detta perspektiv som klimaxsamhällen med låg (el ingen störningsgrad där artrikedomen främst upprätthålls mha kompensationsmekanismer som konkurrens och predation. Nu behandlar din fråga egentligen evolution, där storskaliga störningar som nedisningar har en dramatisk effekt för evolutionära processer. I detta perspektiv har skogsbränder ringa betydelse, då artbildning oftast sker allopatriskt via isolerade populationer som under lång tid (oftast 100 000-tals år) kan utvecklas till nya arter. Det gör att många anser att boreala och tempererade skogar har få endemer och är förhållandevis artfattiga pga att artbildningen motverkas av de återkommande nedisningarna, inte minst i den palearktiska regionen där floran och faunan tvingas mot longitudinella bergskedjor som Alperna. De flesta biogeografer betraktar detta som den huvudsakliga förklaringen varför Europa är så artfattigt jämfört med Nordamerika, som har latitudinella bergskedjor där växter och djur lättare kan återkolonisera efter en nedisning. Tropiska skogar anses vara nästan helt befriade från denna typ av storskaliga störningar som motverkar evolution, men också mycket känsliga ekosystem med ex. låg resiliens för störningar. Utifrån detta perspektiv är ditt resonemang delvis korrekt, men det är betydligt mer komplicerat är din generalisering beträffande skogsbränder. Det finns tropiska skogar som har återkommande naturliga katastrofer som bränder, inte minst s.k. torra regnskogar i Centralamerika och olika typer av savannsystem med tropisk skog i Afrika. Dessutom finns det forskare som anser att artrikedomen är päronformad, med högst artrikedom på södra halvklotet, intermediär i tropikerna och som lägst i boreala och tempererade skogar på norra halvklotet. Ett sådant exempel är Sydafrika där forskare som Samways (1994) hävdar att det finns fler kärlväxtarter än i Brasilien. Sydafrika har en enorm artrikedom av trädbildande ljungväxter som kontinuerligt utsätts för naturliga störningar som bränder. Samtidigt skall vi vara medvetna om att tropiska skogar är jordklotets till ytan största biom, och att area är en mycket viktig drivkraft för artrikedom och evolutionära processer som artbildning. Rosenzweig (1995, Species diversity in space and time) har skrivit en bok där han hävdar att den huvudsakliga förklaringen till hög artrikedom i tropisk skog är just att detta biom är det överlägset största på vår planet, jag citerar: "we have identified area as the primary regulator of species diversity. It works first by affecting speciation and extinction rates" (s. 381, Salute). De flesta biologer har accepterat detta faktum, dvs. att evolutionära processer som artbildning och artutdöenden har en "större arena" i tropiska skogar. Sydafrikaner som Samways har relativt få anhängare i forskarvärlden, men det betyder inte att han har fel utan snarare att det finns empiriska mönster som vi ännu inte kan förklara, Rosenzweig (1995) listar 10 sådana frågor, ex. hotspots (species flocks) som Sydafrika med hög artbildning och kanske låg grad av artutdöenden (s. 380, explaining species flocks). Slutligen vill jag påpeka att skogsbrukets trakthyggesbruk(dvs kalhyggen) inte motsvarar naturliga störningar som skogsbränder. På kalhyggen kvarlämnas bara en begränsad mängd död ved och markegenskaper mm avviker starkt från vad vi finner på brandfält i skogen. Vi har nu ett mönster av deterministiska artutdöenden i boreala och tempererade skogar pga skogsbruk som regionalt och nationellt (ex. i Sverige) ger evolutionära konsekvenser, med förändrad artpool, nischutrymmen och samexistens av arter. Vi har många problem att lösa på hemmaplan, och många frågeställningar att besvara, inte minst de evolutionära konsekvenserna av areella näringar som skogsbruk.