Torkmaskin Södra Cell Värö. Foto: Ola Kjellby
En kostsam men framgångsrik miljöresa
Från 1960-talet har massa- och pappersindustrins utsläpp stått i samhällsdebattens fokus. Men redan från sent 1800-tal kritiserades massaindustrins utsläpp – både till mark och luft. Vattendragen kring massafabrikerna fick ta emot omfattande fiberutsläpp. Skorstenarna vid sulfatfabrikerna spred en lukt som omgivningen ingalunda uppskattade. Den tekniska utvecklingen pågick dock hela tiden enligt dåtidens förutsättningar. Men det var från 1960-talet som en ökande miljödebatt tvingade fram kraftfulla insatser. En ”grovstädning” tog vid, samhällets krav skärptes, i bred samverkan – både branschinternt och med forskningsinstitut och maskinleverantörer – började insatserna allt mer ge resultat. Branschens position sedan år 1979 har varit att alla återstående miljöproblem ska lösas. Åtskilliga miljarder har satsats och med fantastiskt bra resultat.
Idag står svensk skogsindustri synnerligen väl rustad inför morgondagen för att kunna vara en fortsatt stark ryggrad i Sveriges utrikeshandel. På många håll ute i landet är branschens företag de stora arbetsgivarna som håller bygden levande.
Pappersanvändningen fortsätter öka och nya produkter tillkommer hela tiden. Svensk skogsindustri tillhör idag de världsledande aktörerna som kan spela en nyckelfaktor i förverkligandet av det gröna hållbara samhället i en cirkulär ekonomi.
1960-talet var tveklöst en vändpunkt. Miljödebatten vaknade till liv och miljöorganisationerna aktiverade sig. Tidigt var skogsdebatten i gång. Det storskaliga skogsbrukets spår i naturen gav upphov till kalhyggesdebatten. Den levde kvar i årtionden.
I mitten av 1980-talet kom larm från USA om dioxiner i fisk nedströms ett par massabruk i USA. Dioxiner, ett extremt giftigt ämne som både kan ge reproduktionsstörningar och orsaka cancer, hittades också vid svenska massabruk från fabriker som tillverkade blekt massa. Sedan följde ett par år av intensivt ifrågasättande av riskerna med pappersanvändning. Är det farligt? Kan papper ge cancer? Är en fylld papperskorg en cancerkälla? Törs man dricka kaffet som bryggts med vita (blekta) filter?
Strålkastarna riktades mot skogsindustrin. Sälarna dog runt våra kuster. Var det skogsindustrins fel? Omfattande algblomningar – var det också skogsindustrins fel? Valrörelsen till riksdagen år 1988 hade starkt miljöfokus. Det var då miljöpartiet för första gången gjorde entré i riksdagen. Det var också i den vevan som vi fick de bruna (oblekta) kaffefiltren.
Radikalt minskade utsläpp till luft
Utsläppen till luft per ton producerat papper har minskat radikalt. Skälen är minskad användning av värmeenergi och elkraft och att industrin övergått till biobränslen i stället för kol och olja i ångpannorna. Till detta kommer rejält förbättrad rening av pannornas rökgaser.
Alla pappersbruk renar idag avloppen med sedimenteringsbassänger, biologisk rening och ibland även kemisk fällning.
Sulfatmassafabrikernas sodapannor – hjärtat i industriprocesserna och ett viktigt ”kraftpaket” för att omhänderta både kemikalier och farliga gaser från processen – har genomgått en stark teknisk utveckling. Det har starkt bidragit till minskade utsläpp både till luft och vatten.
Ingen blekning längre med elementärt klor
Genombrottet för blekt sulfatmassa kom när man började använda klordioxid som blekkemikalie. Blekning av klordioxid gav en ljus massa som i sin tur gav ett starkt papper. Med denna process ökade produktionen av blekt sulfatmassa snabbt och idag bleks cirka 75 procent av den sulfatmassa som produceras i Sverige. Oblekt massa används när papperet inte behöver vara så ljust. Det gäller exempelvis vissa typer av förpackningspapper. Sedan år 1993 använder ingen fabrik i Sverige elementärt klor vid blekning. Utsläppen av klorerat material är därför låga.
Biologisk rening i alla sulfatfabriker
Alla svenska sulfatfabriker har idag någon form av biologisk rening. De biologiska reningsstegen medför att det lätt nedbrytbara materialet i avloppet avlägsnas och att dess akuta toxicitet minskar. Den totala mängden organiskt material minskar med upp till 70 procent genom behandling i avloppet i biologiska reningsanläggningar.
Sulfatbrukens problem med utsläpp av luktämnen, som störde omgivningen, försökte man ursprungligen att lösa med höga skorstenar för att späda ut luktämnena. Slutligen löstes problemet genom förbränning av luktgaserna. Gaserna bränns numera i en särskild ugn för detta. Alla sulfatfabriker har sådana system idag.
De flesta sulfitfabrikerna försvann
Sulfitbrukens stora utsläpp till både luft och vatten fick en lösning när kokningen genomfördes med en kemikalie som både kunde återvinnas och ta upp svaveldioxid. Under 1960- och 1970-talen byggdes flera sulfitfabriker om för att kunna använda magnesium som bas varvid det blev möjligt att återvinna både lut och svaveldioxid. Men att installera de system som behövdes blev en ekonomisk omöjlighet för många mindre och omoderna sulfitfabriker. Dålig lönsamhet och ständigt ökade miljökrav ledde till att ett stort antal sulfitfabriker lades ned mellan 1960-1980. Idag finns bara något enstaka sulfitverk kvar i drift. Nedläggningen av de gamla fabrikerna med stora utsläpp ledde till kraftigt minskade utsläpp till både luft och vatten. Under 1980-talet började sulfitmassa blekas utan klor till förmån för syrgas och peroxid. Från år 1990 har alla utsläpp av klorerat material från sulfitmassa upphört.
IVL och SSVL – två viktiga kunskapscentra
Ett branschinstitut för miljöfrågor insåg både staten och branschen skulle behövas. Detta ledde fram år 1965 till bildandet av Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), som idag heter IVL – Svenska Miljöinstitutet. Stiftelsen Skogsindustriernas Vattenskyddsforskning bildades år 1957. År 1965 ändrades namnet till Skogsindustriernas Vatten- och Luftvårdsforskning (SSVL). Där har skogsindustrin finansierat forskning och utveckling kring miljöfrågor av betydelse för branschen utöver arbetet vid IVL. Skogsindustrins tradition av bred samverkan i angelägna frågor har framgångsrikt hanterats den här vägen.
En viktig forskningsresurs var också dåvarande STFI (Skogsindustrins Tekniska Forskningsinsitut) som sedermera slogs samman med Packforsk. Dessa finns inte kvar utan idag sker forskningen hos RISE (Research Institutes of Sweden AB) som är ett svenskt helägt statligt forskningsinstitut, som samverkar med universitet, näringsliv och samhälle för innovationsutveckling och hållbar tillväxt. RISE ägnar sig åt industriforskning och innovation samt utför provning och certifiering.
Som framgår av denna bild från Skogsindustrierna ligger de årliga satsningarna på miljöarbetet även fortsättningsvis i miljardklassen.
Källa: Vägen mot hållbarhet – historien om skogsindustrins miljöarbete av Per Jerkeman och Hans Norrström (år 2017)