Hur kommer det sig att barrträdens barr är surare än lövträdens blad?

Elin Carlsson
Svarat av: 
Tord Magnusson
Universitetslektor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel; Enheten för produktionsekologi
SLU

Hej!

Jag har en uppgift i naturkunskap där jag ska ta reda på hur det kommer sig att barrträdens barr är surare än lövträdens blad? Och hur denna surhetsgrad påverkar marken där de olika träden växter?

Hej Elin!
 
En svår fråga egentligen – som man har försökt ge fullständigt svar på I nästan 100 år!
 
För det första – det är ingen generell sanning att barrträd ger surare förhållanden (lägre pH) i markens ytskikt än lövträd. Hos oss i Sverige, är det f f a inte alls sant för bok och i viss mån också för ek (bok ger precis lika sur mark som gran o tall).
Man kan säga att det finns två huvudorsaker till att vissa växter ger högre surhetsgrad i marken än andra:

  1. Barrens/bladens innehåll av s k bas-katjoner (f f a Na+, K+, Mg++, Ca++)! När trädet växer och bildar bl a barr/blad, så tas baskatjoner upp från marken och byggs in i biomassan. Men för att inte växten ska bli elektriskt laddad gentemot marken, så utsöndrar roten lika många laddningar vätejoner (H+) till marken som det antal laddningar baskatjoner som tagits upp! Marken försuras alltså mer om växten tar upp och bygger in mycket baskatjoner! När sedan barren/bladen dör och bryts ner så sker det helt omvända – när baskatjonerna frigörs tillbaka till marken så försvinner samma antal vätejoner, dvs. nedbrytningen/mineraliseringen är basverkande i marken! Allr detta betyder att barr/blad som innehåller mycket baskatjoner (är ”näringsrika”) har avgett fler vätejoner till marken när de bildats, men får en större basverkan när de bryts ner, jämfört med näringsfattiga barr/blad. Barrträdens barr har ofta något lägre halter av baskatjoner än löv fån många lövträd, vilket gör att de inte har lika stor basverkan när de dör och bryts ner!
  2. Den andra aspekten är att när barren/bladen ”bryts ner” av bakterier och svampar, så återgår inte alla kol-, syre- och väteatomer i det organiska materialet omedelbart till sina ursprungsformer (vilka är koldioxid (CO2) och vatten (H2O)). Det bildas vad som ofta kallas ”intermediära nedbrytningsprodukter”  - ”halvt om halvt” nedbrutet organiskt material, eller ”humusämnen”! Dessa är ofta mer svårnedbrutna än det färska materialet och blir därför mer långlivade i marken. Det är här det kan vara skillnad mellan barrträdens och lövträdens humusämnen! Alla humusmolekyler har här och var på molekylen kemiskt reaktiva grupper. Många av dessa grupper agerar som syror, dvs. de kan avge en vätejon som då sänker pH i markvätskan. Nu är det så att när barr bryts ner så bildas det fler av dessa sura grupper på humusmolekylerna, än när många löv bryts ner! (detta beror i hög grad också på vilken typ av mikroorganismer som sköter nedbrytningen och således inte bara på barrens/lövens ämnessammansättning…..). konsekvensen blir att så länge dessa ”halvt nedbrutna humusämnen finns kvar, så kommer de att se till att koncentrationen av vätejoner i markvätskan (= det vi kallar pH) blir hög, vilket är vad vi kallar ett lågt pH! 

Surhetsgraden i marken påverkar nästan allt – den är vad man kallar en ”master variable”. Olika organismer (växter svampar, bakterier) har sina olika preferenser för vilket pH de ”trivs” bäst i. Detta betyder i sin tur att flera viktiga mikrobiella processer påverkas. Det utbildas helt enkelt lite olika bakterie- svamp- och växtsamhällen! Men man ska inte se det så förenklat att en låg-pH-värld är ond eller dålig, och en hög-pH-värld är god eller bra. Det finns visserligen en del bakterier och växter som absolut inte trivs i barrskogens humustäcke, men också det omvända. Det är inte så (inom rimliga pH-gränser) att pH-värdet i sig är skadligt/toxiskt, eller att det med automatik växer sämre för att pH i marken är lågt!
 
Hälsn Tord Magnusson
(Lektor i markvetenskap)

Publicerad: