Författare och copyright
Ivar Palo
SkogsSverige
|
|
 |
Några avvittringsstadgor
1683 års förordning
1682 sände Bergskollegiet, ett vid den tiden inflytelserikt verk, en anmodan till guvernören i
Västernorrland att låta avskilja de norrländska allmänningsmarkerna från byaskogarna. På så sätt
skulle man få kontroll över hur mycket och var skogen fanns som kronan kunde disponera för skogsanslag åt järnbruken.
Denna förordning blev grunden för avvittringen i Värmland, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.
1734 års bestämmelser
På 1730-talet var det dags att se över regelverket. Då tillkom en skogsförordning som dock ej skiljde sig nämnvärt från 1683 års förordning. Fortfarande var det järnhanteringens behov som styrde.
1780 års bestämmelser
I stadgan för Västerbotten 1780 (och en liknande för Jämtland som ersatte resolutionen från 1752) tillkom tanken om att avvittringen även skulle bilda underlag för en ny form av skattläggning. I skattläggningsinstruktionen för Västerbotten 1773 hade man bestämt arealen för ett hemman till 300 tunnland exklusive impediment, om hemmanet bara behövde husbehovsskog, men 800 tunnland om jordbruksmarken var svag och hemmanet därför behövde skog som kunde försäljas.
1824 års stadga
1824 var det dags för en ny avvittringsstadga som kom att gälla Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. I denna stadga påtalades kolonisationen som det viktigaste syftet ännu tydligare. 1832 fastställdes att denna stadga skulle tillämpas för de fortsatta avvittringen i Gävleborgs län,
där arbetena helt avstannat i och med att bruken 130 år tidigare fått sina rekognitionsskogar.
Arealtildelningen i den nya stadgan sattes till 700-2500 tunnland, i Hälsingland kunde detta utökas till maximalt 3000 tunnland exklusive impediment. Arbetena avslutades, i Gävleborg 1865 och i Västernorrland 1869.
I de två nordligaste länen avvittrades till en början enbart kustområdena. När en ny stadga för
lappmarken utfärdades 1873, var kustområdena fortfarande inte färdigavvittrade.
1873 års avvittringsstadga
1873 utfärdades 1873 års avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Stadgan stipulerade att en gräns skulle bestämmas mellan områden
som gick att odla respektive sådana som ej lämpade sig för odling och därför inte skulle upplåtas till nybyggen. Hemman och nybyggen skulle tilldelas
husbehovsskog och skog för avsalu. Det sistnämnda fick endast göras efter utsyning och stämpling utförd av skogstjänsteman.
Hänsyn till skogens framtida fortbestånd skulle tas (Här börjar man urskilja de tankar som nedtecknades i den första Skogsvårdslagen från 1904). Bestämmelserna kom att gälla även äldre dittills oavvittrade hemman.
Liksom tidigare kom arealtilldelningarna att bli större än bestämmelserna medgav. Inklusive impediment fick varje hemman 8000 tunnland varav drygt hälften var produktiv skogsmark.
I Norrbotten lanserades idéen om att delar av skogen skulle avsättas som allmänningar, av landshövdingen 1873-1885, Henrik Adolf Widmark (son till den tidigare nämnde
Per Henrik Widmark). Avkastningen från de bildade allmänningarna skulle användas till att utveckla delägarnas jordbruk.
År 1925 efter 100 års arbeten avslutades det egentliga avvittringsarbetet i Väster- och Norrbottens län.
|
