Vem ägde skogen?

Äga skog
Den äganderätt som nybyggarna ville hävda gällde tillräcklig areal odlings- och betesmark samt tillgång till jakt, fiske, brandved och byggnadsvirke.

Att äga skog utöver det var som regel inte intressant. Skog fanns det hur mycket som helst av, åtminstone i Norrland, och det mesta var ivägen.

Viktiga begrepp i sammanhanget är inägomarken närmast byn, och utmarken. Inägomarken var inhägnad och användes för odling samt var fredad för kreatur och träd ("gran i äng är som lus i säng").

Utmarken var mark som var belägen utanför gärdesgården samt en av byn gemensamt förvaltad mark som användes för övriga ovan nämnda ändamål.

För allmogens del kan man egentligen inte tala om äganderätt till skogsmark, enligt vår definition, före 1789.

Konkurrens
Att konkurrensen om till exempel fiskeplatser däremot var stor finner man många exempel på i gamla domstolsprotokoll när myndigheterna fått träda in för att jämka och dra upp riktlinjerna för nyttjanderätten. Laxfisket i norrlandsälvarna har exempelvis gett upphov till många trätor som lösts hjälpligt på tinget.

I praktiken bestod äganderätten ofta av hur mycket mark man kunde freda för andras ingrepp.

Det fanns en rad olika benämningar på skogsbeklädda områden. En del var rålagda (avskilda genom markerade rågångar runt ett område). Dessa hade uppkommit genom nybyggesverksamhet, köp, arv eller upplåtelse på annat sätt. Vidare fanns i Svealand och Götaland sedan medeltiden flera typer av allmänningar som sockenallmänningar och häradsallmänningar. Om äganderätten till de sistnämnda tvistade den lokala befolkningen med statsmakten under århundraden. Tvisterna löstes definitivt under 1930-talet.

Huvuddelen av Norrlands skogar räknades som en väldig skogbeklädd ödemark i rikets utkant som ingen gjorde anspråk på under tidig medeltid. Sedermera kom dock kronan att ställa anspråk på denna som statsegendom. Utöver äganderätten kunde även nyttjanderätt över ett visst område införas, t.ex. under dåliga tider (missväxt och nödår). Detta komplicerade och störde äganderättsbegreppen.

Skogsområdena befolkas
När landet koloniserades genom att människor successivt spred sig över landet och tog det i besittning, var det tillgången på vilt, fisk, naturliga betesmarker och slåtterängar samt, givetvis de mest lättodlade markerna som drog till sig människor. Skogen sågs som ett hinder för odling och transporter, där det även fanns ogärningsmän, desertörer med flera som fann en fristad utanför myndigheternas räckvidd.

På Gustav Vasas tid
Redan mot slutet av medeltiden hävdade kronan (staten) äganderätten över de norrländska skogarna. Detta blev än mer uttalat under Gustav Vasas tid. I ett kungligt brev den 20 september 1542, fastslogs: ”Sådana ägor som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Kronan till och ingen annan". Områdena skulle användas till nybyggesverksamhet och utvecklingen av järnhanteringen. Den redan befintliga befolkningen fick vackert hålla sig till det som de behövde. Inga extravaganser därutöver fick förekomma ("Därmed rätten ock packen ni eder efter"...).

Ett exempel från södra Sverige:
Kunglig rätt till de svenska ekarna infördes av Gustav Vasa redan 1558. Sedan dess var eken kungens träd och förbjudet för bönderna. Den viktigaste anledningen till detta var att flottan behövde ekvirke till skeppsbyggnad. Den jordägande adeln hade dock oinskränkt rätt till sina ekar (t.ex. uttryckt i 1617 års adelsprivilegier). Till godset underlydande bönder behövde därmed endast godsherrrens tillstånd till att hugga ner en ek.

Denna rätt blev alltmer omstridd bland självägande bönder under 1700-talets slut. Bönderna lovades upprepade gånger under 1790-talet äganderätten till ekarna på sin mark. Fortfarande på 1810-talet var dock straffet för att olovligt fälla eller skada en ek dryga böter eller fängelse i 28 dagar på vatten och bröd. Vår allemansrätt har sina anor ända sedan medeltiden.

 

Tidslinje