Lappmarksgränsen och Lappmarksplakatet

Gränsdragningar

Från statligt håll förstod man så småningom att samernas näring hade svårt att klara sig i konkurrensen med inflyttande. 1751 fastställs därför Lappmarksgränsen. Bönderna vid Bottenvikskusten betraktade inlandet som sina jaktmarker och fiskevatten. När staten ville öka nybyggandet i, ansågs konkurrensen från kustbönderna vara ett hinder. Därför fastställdes lappmarksgränsen år 1751. Man kan med fog säga att så länge samerna var intressanta som skatteobjekt hade staten ett visst intresse för dem. När denna betydelse minskade, hävdade man statlig äganderätt till de av samerna tidigare ägda lappskattelanden. I takt med att avvittringen fortskred delades markerna ut till nybyggarna istället.

Lappskattelanden ägdes av enskilda samer och samiska familjer. De hade exklusiv nyttjanderätt med renbetesrätt, jakt- och fiskerätt. Lappskattelanden kunde ärvas, säljas eller bytas bort. För innehavet betalade samerna skatt till svenska staten. Lappskattelanden avskaffades slutgiltigt av svenska staten 1928.

Lappmarksplakatet

1670 föreslog Västerbottens landshövding Johan Graan, själv av samisk börd, att en organiserad kolonisering av lappmarken av svenska och finska bönder borde äga rum. Johan Graan höll vid den här tiden på med ett register över samiskt ägt land och vatten i västerbottens lappmark. (Arbetet utmynnade i ett ”fastighetsregister” med tillhörande karta som skickades till Stockholm för arkivering och inskrivning i Jordaboken). Han ansåg att samer och nybyggare utan problem skulle kunna leva sida vid sida, eftersom de skulle idka olika näringar. Samerna skulle leva på jakt, fiske och renskötsel och nybyggarna skulle leva på odling och boskapsskötsel. Jakt och fiske samt på avlägset belägna marker blev dock nödvändigt för bönder och nybyggare för att kunna överleva.

Den så kallade ”parallellteorin”, där han hävdade att ”lappmannanäringen” och ”lantmannanäringen”, kan leva sida vid sida, visade sig inte hållbar. Lappmarksplakatet förnyades sedermera 1695 och 1749.

Nu öppnades nybyggesrättigheterna även för samerna. För att väcka intresset att flytta norrut tillkom Lappmarksplakatet 1673. Där stadgades att den som bosatte sig i lappmarken skulle få 15 års skattefrihet och slippa gå ut som soldat i krig. Eftersom samernas bidrag till statskassan vid den här tiden ansågs som väsentligt stadgades att nybyggarna inte fick störa samerna i deras näringsutövning och inte heller bryta mark på deras skatteland, utan bara sådan mark som ansågs obrukad. 1695 förnyades Lappmarksplakatet. Nu underströks att nybyggarna skulle röja åker och äng och att överflödig svedjning inte fick förekomma. I Kemi lappmark (i nuvarande Finland) hade nämligen inflyttningen av nybyggare medfört stora problem för samerna. Det var dit de flesta nybyggarna sökt sig och de svedjade marken där de drog fram. För samerna i Kemi lappmark var ännu jakt och fiske de viktigaste näringarna och svedjningen gjorde att viltet försvann. I domstolen fick nybyggarna böta för att de förstörde marken, men svedjningen upphörde inte. Under de följande århundradena trängdes därför samerna i Kemi lappmark undan.

Det går inte…

Först 1836 skickade Hushållningssällskapet i Västerbottenen skrivelse till Kungl Maj:t efter de senaste årens missväxt. Där bekräftas sanningen att i Rikets nordligaste provinser kan jordbruket inte bli huvudnäring utan försörjningen måste grundas på binäringar. Man satsade nu i Västerbotten allt mera på salpeter och pottaskeproduktion. Boskapsskötsel och betesmarksförbättringar fick nu stå tillbaka.

Med eSKOGEN får du en nyhetsuppdatering till din e-postadress. Helt gratis, en gång i veckan.

Jag godkänner att Skogen lagrar mina personuppgifter.
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter
Skickar begäran
På väg
Paul är ny virkesansvarig på Skogssällskapet i västra Götaland
SkogsJobb