Eftertankar kring avvittringen

Vad har vi gjort!

Skogsstyrelsen påpekade angående avvittringsverket i Jämtland att "den bästa skogsmarken och vackraste skogen ofta blifvit, såsom ej tjänlig för mulbete, hänförd till impediment eller oduglig mark". Samma vilseledande klassifikation torde till viss del ha gjorts även i Västernorrlands och Gävleborgs län. I efterhand har det naurligtvis svidit hos de styrande när den skogsindustriella epoken ( och vattenkraften) kom igång på allvar. Man kan nog med fog misstänka att staten i vissa fall försökt krypa undan tidigare felsteg och givna löften, såväl muntliga som skriftliga ( se till exempel: När staten stal marken, Svante Isaksson, Ord & visor förlag 2001, ISBN: 9188675300).

Under 1850-talet höjdes kritiska röster mot försäljningen av de allmänna skogarna. Pararellt pågick dock avvittringarna och försäljning av kronoskogar, vilket allt fler kritiserade.

De liberala strömningarna från seklets början möttes av motkrafter i form av krav på att kronan skulle behålla skogen. Ett skäl kan vara att ett utökat statsskogsbruk skulle kompensera bristerna i den enskilda skogshushållningen.

Ny skogspolitik

Grunden till den "nya" statliga skogspolitiken lades fast vid 1858 års riks- dag bl.a.fattades då beslut om att statens skogsinnehav successivt skulle öka. Fram till mitten av 1800-talet låg förvaltningen av de statliga skogarna på Kammarkollegiet. För att kunna bedriva skogsförvaltning på ett mer effektivt sätt inrättades 1859 en ny myndighet under Finansdepartementet. Den nya myndigheten, Skogsstyrelsen, fick till uppgift att övervaka statens skogar och flygsandfält samt att ha tillsyn över jaktbestämmelserna. Skogsstyrelsen bytte 1883 namn till Domänstyrelsen,vars uppgifter reglerades i 1884 års skogsordning.Samtidigt överfördes de statliga jordbruksegendomarna till myndigheten. Under 1800-talet,särskilt under den senare hälften,kom larmrapporter om att den svenska skogen höll på att ta slut.Sveriges första skogsvårdslag kom 1903 och innehöll främst bestämmelser om återplantering efter avverkning.

Per Henrik Widmark

Landshövding Per Henrik Widmark i Norrbottens län påpekade i en skrivelse till Kungl Maj:t 1860 att skogen fått större värde än förut och att kronans skogspolitik därför borde omprövas. De för kronan avvittrade markerna borde inte längre användas för kolonisering utan istället förvaltas som kronopark och under allmän förvaltning lämna goda inkomster. Widmark hade under 40 år som lantmätare genomkorsat Norrlands skogsmarker och då i synnerhet Hälsingland samt lett storskiftet i Färila i Hälsingland. Skrivelsen från denne erfarne man resulterade i att kronan utfärdade förbud mot att tills vidare anlägga nybyggen på avvittrade kronoparker. Efter krav från riksdagen utfärdades 1865 en kunglig förordning om att de vid avvittringen överblivna skogsområdena skulle användas till kronoparker där så var möjligt. Man var nu tillbaka där man börjat; att staten skulle förfoga över mark som kunde användas för landets industrialisering. Före 1865 hade det som ej dög till nybyggen blivit kronomark. Nu svängde man heltom och sa att det som inte dög till kronopark skulle vara tillgängligt som nybyggesmark.