De tidiga allmänningarna

Skogsmarken delades upp i allmänningar som ägdes av socknar, härad och landskap, främst i östra Sverige. I 60 svenska härader finns de medeltida häradsallmänningarna kvar. De ägs, som på 1200-talet, gemensamt av häradets bönder och arealen uppgår till mer än 130 000 hektar.

Under medeltiden ökade befolkningen så sakteliga i södra och mellersta Sverige. När bebyggelsen tätnade stötte man under sitt extensiva näringsfång ihop med grannbyarnas folk i ödemarken mellan byarna. Följden blev en uppdelning av skogsmarken, med tiden tämligen bestämda gränser i form av rågångar eller naturliga hinder som vattendrag, sumpmarker eller berg. På samma sätt delades gradvis skogsmarken mellan bygderna upp i allmänningar som ej ägdes av byarna utan av större menigheter som socknar, härad och landskap (exemplet gäller främst östra Sverige).

I Svealand och Götaland fanns sedan medeltiden flera typer av allmänningar som sockenallmänningar och häradsallmänningar.

När Sverige administrerades efter landskap, härader, socknar och byar hade bönderna inom varje enhet gemensamägd mark – allmänningar. Dessa områden, som från början var ett ingenmansland, kom med århundradenas lopp att bli alltmer värdefulla och tagna i bruk. Enligt Hälsingelagen skulle utmarkerna verkligen vara ett ingenmansland – inte ägt av någon tills dess att den första brukaren odlade upp jorden. Marken skulle därefter tillfalla brukaren. I de sydligare landskapslagarna stod häradsallmänningarna däremot redan på 1200-talet under böndernas gemensamma förvaltning. Och när Magnus Erikssons utgav vår första landslag, vid 1300-talets mitt, stod det att häradsallmänningarnas avkastning skulle delas mellan bönder (två tredjedelar) och kungen (en tredjedel). I dag är de som regel både styckade och privatiserade. Men allt är inte borta. I sextio svenska härader finns de medeltida häradsallmänningarna ännu kvar. De ägs, som på 1200-talet, gemensamt av häradets bönder. Och arealen är inte obetydlig, sammanlagt uppgår dagens häradsallmänningar till mer än 130 000 hektar, en yta ungefär stor som Öland!

I början av 1800-talet tillsattes en juridisk utredning för att verkligen gå till botten med ägandefrågorna kring Häradsallmänningarna. Slutsatserna antogs 1823 av såväl kung som riksdag – häradsallmänningarna skulle tillhöra dem som ”i häradet byggde och bodde” (alltså bönderna). De skulle också indelas för trakthyggesbruk och skogen skulle skötas. Ändå skulle det dröja mer än hundra år innan ägandet var helt klart. Häradsallmänningarna var länge skrivna som kronoegendomar, trots att avkastningen tillföll bönderna. Men från och med att en ny lag trädde i kraft 1932 tillhörde häradsallmänningarna fullt ut ägarna av mantalssatt jord. Allmänningarna betraktades som gemensam egendom för de bosatta inom en socken. I norrlands glest befolkade eller obebodda områden inbegreps under allmänning även ödemark som i princip var tillgänglig för den som ville använda den.