Allemansrättens ursprung

Allemansrätten

Allemansrätten är något nästan unikt för Sverige. Detta att alla har rätt att till exempel plocka bär eller tälta åtminstone en natt i skogen utan att fråga markägaren om lov. Det förekommer nästan inte någon annanstans i världen. 

Allemansrätten - sedvana och kulturarv

På medeltiden var det glest mellan matställena. Resenärer på väg genom de småländska skogarna fick ofta nöja sig med hasselnötter som färdkost. Där var det tillåtet att plocka ena handsken full med nötter, mer fick man inte ta. Sedvänjor av det här slaget har levt kvar genom århundraden, och har möjligen haft betydelse för delar av vår nuvarande allemansrätt. Vi betraktar ofta allemansrätten som ett kulturarv, och ibland till och med som en nationalsymbol.

Begreppet allemansrätt etablerades dock inte förrän i början på 1940-talet. Det var i samband med 1940 års Fritidsutredning, som bl.a. syftade till att bereda tätorternas befolkning bättre möjligheter att komma ut i naturen. Samtidigt gällde det att finna lösningar för att minska motsättningarna mellan markägare och allmänhet. Friluftslivet växte sig starkt och krävde mer utrymme.

Många såg det växande friluftslivet som ett hot både mot natur och befolkningen på landsbygden. En hel del förslag fördes fram om lagreglering av friluftslivet. Men förslagen har inte gått igenom, utan allemansrätten har kommit att fortleva som en frihet under ansvar.

Sedan 1994 finns allemansrätten inskriven i vår grundlag. I Regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter står att ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”.