Äldre avvittringsstadgor

1682 års avvittringsstadga

1682 sände Bergskollegiet, en vid den tiden inflytelserikt verk, en anmodan till guvernören i Västernorrland att låta avskilja de norrländska allmänningsmarkerna från byaskogarna. På så sätt skulle man ha kontroll över hur mycket och var skogen fanns som kronan kunde disponera för skogsanslag åt järnbruken. I praktiken var detta svårt att åstadkomma eftersom riktlinjer för hur detta skulle gå till saknades. Man bestämde att utgå ifrån bestämmelser utfärdade av Gustav Vasa. Detta gick ut på att laga rågångar skulle stadfästas och om sådana saknades , vilket var det vanliga i norr, skulle varje hemman tilldelas ett så stort skogsanslag att det blev fullsuttet. Resten skulle tillfalla kronan.

Med dessa principer som grund utfärdades 1683 en förordning som bildar grunden för det norrländska avvittringsverket. Kontrollen skulle utövas av bergskollegiet som ju även hade egna intressen att bevaka i sammanhanget och var den främste pådrivaren för arbetets fortgång.

Denna förordning blev grunden för avvittringen i Värmland, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.

1683 års förordning

1682 sände Bergskollegiet, ett vid den tiden inflytelserikt verk, en anmodan till guvernören i Västernorrland att låta avskilja de norrländska allmänningsmarkerna från byaskogarna. På så sätt skulle man få kontroll över hur mycket och var skogen fanns som kronan kunde disponera för skogsanslag åt järnbruken.

Denna förordning blev grunden för avvittringen i Värmland, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.

1734 års bestämmelser

På 1730-talet var det dags att se över regelverket. Då till kom en skogsförordning som dock ej skiljde sig nämnvärt från 1683 års förordning. Fortfarande var det järnhanteringens behov som styrde, även om förordningen rätt snart kompletterades med tillägget att de åt kronan avvittrade områdena även borde uppodlas för att ge upphov till nya skatteobjekt, samt avhjälpa landets brist på spannmål.

Avvittringsarbetet stannande dock upp under 1700-talet och gick närmast i stå. Det fanns många stötestenar, dels fanns ingen skattegrund att gå efter, dels gjorde bönderna allt för att behålla sina av hävd nyttjade stora arealer. Myndigheterna tvingades för att fullfölja lagstiftningen till att utfärda speciella författningar för varje område på grund av de stora regionala differenserna, vilket tog tid. Ideerna om storskifte och laga skifte, det vill säga reformeringen av jordbruket kom också att inverka. Tanken var ju att ägorna skulle sammanhänga med fastigheten för att bilda rationella enheter. Avvittringen komplicerades av detta samt den stora ägosplittringen exempelvis i de oskiftade byarna i Jämtland.

1780 års bestämmelser

Det första avvittringsarbetet syftade endast till att bestämma gränserna mellan kronans mark och enskild mark. Man gick inte i detalj in på enskild mark och drog upp gränser mellan enskilda privata markägare.

I stadgan för Västerbotten 1780 (och en liknande för Jämtland som ersatte resolutionen från 1752) tillkom tanken om att avvittringen även skulle bilda underlag för en ny form av skattläggning. I skattläggningsinstruktionen för Västerbotten, 1773 hade man bestämt arealen för ett hemman till 300 tunnland exklusive impediment om hemmanet bara behövde husbehovsskog, men 800 tunnland om jordbruksmarken var svag och hemmanet därför behövde skog till försäljning. Med hänsyn till jorbrukets svaga ställning i norra Sverige ökade man ut tilldelade arealer från 300 a´800 tunnland till 700 a´ 1400, allt exklusive impediment. Man kan förmoda att denna stadga var tämligen otymplig och gav uppphov till mycket huvudbry för förrättningspersonalen.

Här ser man tydliga tecken på att de styrande i Stockholm saknade insikter i levnadsvillkoren för de bosatta i över norrland som för att överleva tvingades till att bedriva näringsfångst över mycket stora områden. Att leva på åkermarker av motsvarande storlek som de mellansvenska var helt enkelt inte möjligt. Om denna okunskap vittnar t.ex. bestämmelsen om att ett hemman inte borde ha ägor längre än 2,5 km från gården.

Andra exempel på den svaga verklighetsuppfattningen var den ovannämnda utökningen av tilldelade skogsarealer. För bonden betydde arealerna för mulbete och slåtterängar allt. Detta hade man kunnat åstadkomma utan att öka skogsarealerna om man ruckat lite på principerna om den sammanhängande ägofiguren. I praktiken innebar detta följande: När bonden pekat ut alla arealer han ansåg sig behöva till bete och slåtter drog man helt sonika en fyrkant runt området. Eftersom de sistnämnda marktyperna låg spridda här och där i terrängen, innebar det att mycket stora sjok av skog kom att tillfalla de nybildade fastigheterna. Resultatet blev ofta att andelen betesmark och slåtteräng ändå blev för liten för bondens behov medan skogsarealen blev mångdubbelt större än de behov som förelåg.

Förvirringen fortsatte i och med att då bonden klagade över att han fortfarande hade för lite betes- och slåtter-mark gavs han tillstånd att nyttja sådan på den nyligen avvittrade kronomarken. Följden blev att alla var missnöjda med sin lott. Bonden hade för lite mark som han kunde nyttja. Kronan å sin sida tvingades fortfarande upplåta sin mark för att bönderna skulle överleva och hade samtidigt frånhänt sig skogstillgångar som kunnat användas till kolonisering , industrialisering, m.m. Vi kan lägga 1780 års stadga till handlingarna som en ovanligt misslyckad författning.
Effekterna av denna dyker dock upp 100 år senare när den tidigare (för bonden) värdelösa skogen fått ett mycket högt värde som den spirande skogsindustrin behövde.

I Jämtland stannade avvittringsarbetena upp 1786 medan man gick fram i Västerbotten. 1801 satte man igång igen efter de nya principerna med tilldelning av tunnland och bilden av den enhetliga ägofiguren. Det resulterade i att fastigheterna i Jämtland blev ändå större. De största fastigheterna som tillskapades under perioden blev de i Jämtland, vilket väckte avund och missnöje bland bönderna i Västerbotten.

1824 års stadga

1824 var det dags för en ny avvittringsstadga som kom att gälla Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. I denna stadga påtalades kolonisationen som det viktigaste syftet ännu tydligare. 1832 fastställdes att denna stadga skulle tillämpas för de fortsatta avvittringen i Gävleborgs län, där arbetena helt avstannat i och med att bruken 130 år tidigare fått sina rekognitionsskogar.

Arealtildelningen i den nya stadgan sattes till 700-2500 tunnland, i Hälsingland kunde detta utökas till maximalt 3000 tunnland exklusive impediment. Arbetena avslutades, i Gävleborg 1865 och i Västernorrland 1869.

I de två nordligaste länen avvittrades till en början enbart kustområdena. När en ny stadga för lappmarken utfärdades 1873, var kustområdena fortfarande inte färdigavvittrade.

1873 års avvittringsstadga

Kongl. Maj:ts nådiga Stadga (1873:26) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker kan du läsa här.

Källa: Rixlex Notisum


År 1925 efter 100 års arbeten avslutades det egentliga avvittringsarbetet i Väster- och Norrbottens län.