Storskifte och laga skifte

Under skiftenas epok på 1700-talet drevs storskiften och laga skifte igenom. Storskiftet kännetecknades av färre tegar per gård än tidigare och kan också sannolikt betraktas som en första ansats mot ett bättre förhållande mellan arbets- och transporttid. I laga skiftesförordningen kunde det bland annat tillåtas att man hade mer än ett markområde per gård.

Storskifte och laga skifte
En av de största förändringar som det svenska landskapet underkastats torde utan tvekan ha skett under vad som kallas skiftenas epok. Denna epok inleddes med förordningen om storskifte 1749 vilken därefter reviderades 1757 och 1783. Något senare kom förordningen om enskifte vilken trädde i kraft först i Skåne 1803, 1804 för Skaraborgs län och 1807 för hela riket utom Dalarna och landet norr därom. Detta drevs fram av Gustav den tredjes son Gustav IV Adolf (1778-1837) som dock avsattes som kung 1809.

Läs mer om skiftesformer här Alla dessa reformer ersattes 1827 med laga skiftesförordningen.

SkifteskartaOrsakerna till dessa reformer är ännu ej helt klarlagda, men faktorer som påverkade utvecklingen var den allt snabbare ökande befolkningen och därpå följande försörjningssvårigheter samt de nackdelar som fanns med uppodlingen av utmark. Framför allt inverkade troligen det stora inbördes beroendet byarnas jordbrukare emellan då de alla fick ett stycke sammanhängande mark, vilket på sikt antogs väsentligt öka jordbrukets avkastning. Storskiftet, som beslutats 1757, hade genomförts i stora delar av landet, men fortfarande hade de flesta bönderna flera åtskilda brukningsdelar. Detta kännetecknades av färre tegar per gård än tidigare, kan sannolikt också betraktas som en första ansats mot ett bättre förhållande mellan arbets- och transporttid. Storskiftet kom dock att få ett tämligen långsamt genomslag. Den minskning av antalet tegar som från början var målet uppnåddes inte alls i den utsträckning man avsåg och eftersom byarnas bosättning förblev oförändrad kom transportvinsterna att bli marginella. Det var dock i stort sett endast i Skåne som skiftesverksamheten genomfördes med någon större energi. Detta förändrades 1827 i och med att förordningen om laga skifte luckrade upp de bitvis hårda kraven i enskiftesförordningen. I laga skiftesförordningen kunde det bland annat tillåtas att man hade mer än ett markområde per gård. Oaktat detta drog processen ut på tiden och laga skiftet var inte fullbordat förrän framemot år 1900. Skiftesförordningarna utgör en tydlig skiljelinje mellan gammalt och nytt i det svenska kulturlandskapet.

Om vi undantar Dalarna genomfördes dock skiftet till slut i princip i hela Sverige. Skiftenas effekter blev också omvälvande. De bebyggelse- och markstrukturer som uppstod genom skiftena har bestått fram till våra dagar. Även det lokala vägnätet omformades, framför allt i renodlade odlingsbygder. Skiftena skapade viktiga betingelser för omformning och modernisering av jordbruket.