Sågverkens framväxt

Sågverken

Sveriges första sågverk anses vara anlagd i Forsvik vid Göta kanal, väster om Vättern. Sågverksamhet hade dock förekommit i 300 år innan Baltzar Von Platen anlade kanalen. Forsvik låg på 1400-talet under Vadstena kloster. Där uppfördes i mitten av 1400-talet landets första såg- och hammarsmedja. Forsviks såg skildes från bruket 1932 och fanns kvar fram till år 1999 då den lades ner och en nära 600-årig historia avslutades.

Den nya sågverksepoken

Om kring 1850 började sågverksbranschen en kraftig expansion och virkesexporten och timret och därmed skogsmarkens värde gick från nära noll till mycket stora värden.

För Norrlands del var utnyttjandetrycket på virkestillgångarna hårdast vid slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, alltså samtidigt som det agrara trycket var hårdast i landets odlingsbygder. Staten ansåg sig tvungen att reagera och sätta upp spelregler för markanvändningen.

Helt plötsligt kunde den relativt färske hemmansägaren vara en burgen man, åtminstone om hans skog låg åtkomlig nära vattendrag som kunde nyttjas för flottning. Det nya läget gav nya möjligheter och påverkade givetvis avvittringsprinciperna. Staten hade sent omsider insett att det var svårt att skapa en tät jordbruksbefolkning på de magra moränmarkerna. Med ett ökat värde på skogen kom saken i ett annat läge.

Nybyggaren kunde ju få en god bärgning från sin skog och få medel till att odla upp marken samtidigt som hans hemman kunde utvecklas till en skattekälla för staten: -vilket lyft! Nu var det ju så att tillgångarna inte kunde realiseras i en handvändning. Livet var hårt för nybyggaren och även om han var befriad från skatt under de så kallade frihetsåren var det inte säkert att han klarade av att uppodla marken så att ett bärkraftigt jordbruk skapades. När frihetsåren löpte ut kunde skogen vara avverkad och hemmanet ligga öde. Ett sågverk kunde ha antingen köpt in böndernas mark eller arrenderat den med 50-årig avverkningsrätt för att komma åt timret.
 

Skogsklippare

Under denna period florerade en hel mängd bulvaner för industriföretagen under sken av att vara nybyggare. När nybygget var utstakat kund ett bolag avverka och när så var lämpligt (efter frihetsåren) även få marken skriven på sig själv. Även sågverk och bruk fick nybyggen upplåtna åt sig. De stora skogsinnehav som bolagen i norrland äger har till stor del sin härkomst från den första generationens bolag som passade på att ta för sig av skogen. Statens politik i jordförvärvsfrågor, som primärt har till syfte att skapa balans mellan olika ägarintressen och i det sammanhanget gradera rättigheterna för olika ägarkategorier, har också haft skogspolitiska effekter.

1906 års bolagsförbudslag (gällde från början Norrlandslänen, utbyggdes stegvis och från 1925 gällde en enhetlig lag hela landet som stadgade förbud för bolag och ekonomiska föreningar att förvärva skogsmark, från 1932 även stiftelser), medförde att bolagens totala markinnehav sedan dess inte påtagligt har förändrats.

Genom sammanslagning och uppköp har antalet skogsindustriföretag dock kraftigt minskat. Mellan 1965 och 1979, då träförädlande industri hade en gynnad ställning vid markförvärv ökade bolagens markinnehav marginellt.

Baggböleri

Dicksons sågverk i Baggböle 1 mil väster om Umeå har blivit beryktat genom en påstådd skogskövling, som sattes i samband med sågverket. Benämningen "Baggböleri" blev ett slagord, som till våra dagar använts på all rovdrift av skog. Uttrycket har till och med fått internationell klang och har förekommit i samma negativa bemärkelse även i utländsk litteratur. Under Baggböleriet förekom det rätt ofta rykten om skumma virkesaffärer och skogsskövlingar, när skogskontrakten skrevs. För att förbättra ryktena hade herrarna med sig tjocka cigarrer och konjak, samt höjde glasen och utbringade en skål för sina goda vänner. Det kunde i många fall vara ett 50-årigt avverkningskontrakt som kvitterades på detta sätt.