Skogsgödsling

skogsgödsling

Skogsgödsling

För att öka virkesproduktionen påbörjades kvävegödsling av skogsmark under 1960-talet. Skälen var flera, men den goda ekonomin i att gödsla skogen övervägde. Den gödslade arealen ökade fort och under mitten till slutet av 1970-talet kvävegödslades mellan 150 000 ha och 200 000 ha per år.

Toppen nåddes 1976-77 då närmare 190 000 hektar gödslades årligen. Under 1970-talets mitt ökade avverkningsvolymerna kraftigt samtidigt som tillväxten stagnerade. Det tidigare gapet mellan tillväxt och avverkning krympte snabbt ihop och oron för virkesförsörjningen bidrog sannolikt till de stora arealerna kvävegödsling. Gödsling av skog var vanligt förekommande till slutet av 1980-talet. Sedan 1988 har gödslingen minskat kraftigt. De senaste åren har drygt 20 000 hektar gödslats årligen, huvudsakligen inom storskogsbruket. På senare år har dock gödslingen ökat något.

Läs mer om vad som gäller för skogsgödsling på Skogsstyrelsens webb

Skogsstyrelsens allmänna råd för hänsyn enligt skogsvårdslagen vid kvävegödsling

 

Areal gödslad skogsmark per år under senare år

Den allra största delen av gödslingen sker i det storskaliga skogsbruket. Inom småskogsbruket gödslas årligen cirka 2000 - 3 000 hektar. Arealen gödslad skogsmark under de senaste åren, enligt Skogsstatistisk årsbok (2014), framgår nedan: 

  • 2005 - 34 200 hektar
  • 2006 - 33 400 hektar
  • 2007 - 46 500 hektar
  • 2008 - 59 600 hektar
  • 2009 - 55 500 hektar
  • 2010 - 80 400 hektar
  • 2011 - 52 900 hektar
  • 2012 - 45 600 hektar
  • 2013 - 23 900 hektar

 

Varför minskade skogsgödslingen drastiskt?

Det fanns några huvudorsaker till den kraftiga minskningen av gödslingen i slutet av 1980-talet:

  • oro för att sjöar och vattendrag skulle försuras av läckande kvävegödselmedel samt att de organismer som lever i vatten skulle påverkas negativt.
  • Oro för försurning av skogen på grund av lufttransporterade föroreningar från europeisk industri.
  • Den så kallade skogsdöden i mellaneuropa skapade larmrapporter som påverkade intresset för gödsling negativt.
  • Kvävenerfallet från luften gav en gödslingseffekt i sig som minskade behovet av gödsling.
  • Skärpta krav från Skogsstyrelsen på vilka marker som får gödslas.

 

Nyare forskning

Debatten i slutet av 1980-talet gav upphov till forskning kring gödselmedlens miljöpåverkan. I det fleråriga forskningsprogrammet "Kväve 2002" har SkogForsk, Sveriges lantbruksuniversitet och IVL Svenska Miljöinstitutet, studerat miljöeffekterna av skogsgödsling. Av slutrapporten framgår att gödsling utförd enligt dagens riktlinjer inte ger allvarliga miljöeffekter, även om åtgärden påverkar mark, växter och djur. De flesta effekter på miljön befanns vara relativt kortvariga och övergående.

Det är framför allt effekterna på markvegetationen som kan påverkas under en längre tid. Blåbär och lingon kan minska eller öka beroende på marktypen och effekten kan vara upp till 25 år. Även en del svampar går tillbaka, främst inom gruppen spindelskivlingar. Förändringarna varar under 10-15 år och därefter återgår läget till det normala, enligt Lars Högbom på SkogForsk som har koordinerat forskningsprogrammet.

IVL och SkogForsk gjorde 1995 en ”Miljökonsekvensbeskrivning av Stora Skogs gödslingsprogram” (MKB). Huvudslutsatsen blev att gödsling i den omfattning som Stora planerade ”inte påtagligt försvårar ansträngningarna att nå väsentliga miljömål med anknytning till skogsmark”. Slutsatserna förutsatte att de åtgärder som MKBn föreslog också vidtogs för att reducera miljöeffekterna. Dessa rekommendationer säger idag alla större företag som kvävegödslar skogsmark, att dom följer sedan många år tillbaka.

Läs mer:

"Idéer och värderingar i den svenska skogsgödslingens historia" (Fakta Skog, nr 10, 2010)

"Skogsgödslingen i backspegeln - debatten om storskogsbrukets kvävegödsling i Sverige ca 1960-2009", Örjan Kardell & Anna Lindkvist (2010), Future Forests Working Report

"Kvävets effekt på förekomsten av blåbär, lingon och kruståtel" (Fakta Skog, nr 13, 2002) 

"Kväve utarmar svampfloran" (Fakta Skog, nr 8, 1995)