Om trakthyggesbruk

Det här är trakthyggesbruk

Det vi kallar trakthyggesbruk har varit det dominerande sättet att bruka skog i Sverige sedan 1950-talet. Vid trakthyggesbruk följer skogsskötseln ett cykliskt förlopp med olika faser, som i jordbruket.

Vid trakthyggesbruk följer skötseln av skogen en ordning som vi kan känna igen från jordbruket eller från odlingen i grönsakslandet: man startar med plantering eller sådd, vårdar sedan den växande grödan till dess den är mogen att skörda. Och så börjar man om igen. Skillnaden är förstås att när grödan är träd är ”växtsäsongen” inte ett år utan på våra breddgrader flera decennier.

Skogsbrukets cykliska förlopp

I trakthyggesbruk pratar man om olika faser i skogsskötseln: föryngringsfasen då ny skog ska etableras för att ersätta den som har avverkats, ungskogs- och gallringsfaserna då man formar den skog som ska finnas kvar till slutavverkningen samt slutavverkningfasen då man skördar det vuxna beståndet och börjar om från början igen.

 

Ny skog etableras - föryngringsfasen

Föryngringsfasen kallas de första 10-15 åren efter en avverkning. Det är då den nya skog ska etableras som ska ersätta den som avverkats. Skog kan etableras, eller föryngras, på olika sätt. Man skiljer till att börja med på naturlig föryngring och artificiell föryngring.

Vid naturlig föryngring nyttjar man det naturliga fröfallet i den gamla skogen genom att lämna kvar en del träd - fröträd - som får fröa av sig. Eller så bygger man på plantor som redan finns naturligt i beståndet. Artificiell föryngring kallas metoder där skogsskötaren sår frön, planterar plantor eller sätter sticklingar. De båda sätten kan också kombineras.

Oavsett vilken metod som används för att etablera den nya skogen så är den första åtgärden oftast att förbereda marken på något sätt. Man behöver få fram mineraljorden för att plantor eller frön ska ha möjlighet att gro, få näring och bättre klara konkurrensen från annan växtlighet och angrepp från skadeinsekter. Harvning är idag den dominerande metoden för markberedning.

Skogsvårdslagen ställer krav på hur många plantor per hektar det ska finnas för att föryngringen ska vara godkänd. Är den inte godkänd kan skogsskötaren behöva sätta fler plantor.

Läs mer:

Skogskunskap om Föryngring av skog

Skogsskötselserien (Skogsstyrelsen) om:

Plantering av barrträd

Naturlig föryngring av tall och gran

Sådd

 

Den unga skogen formas - ungskogsfasen

Ungskogsfasen kallas den period från det att plantorna når över brösthöjd (1,3 m) till dess att de passerar runt 7 meters medelhöjd. Under denna period är röjning – alltså utglesning av de unga träden - den dominerande skötselåtgärden. Syftet med röjningen är framförallt att reglera sammansättningen av trädslag och koncentrera tillväxten till träd man vill ska forma det framtida skogsbeståndet.

Röjning kan göras på olika sätt, men nästan all röjning sker idag mekaniskt – alltså manuellt av personer med röjmotorsåg.

Läs mer:

Skogskunskap om Röjning

Skogsskötselserien om Röjning

 

Den växande skogen vårdas - gallringsfasen

När träden i bestånd har blivit mellan 12 och 22 meter höga behöver beståndet oftast gallras – alltså glesas ur. Syftet med gallring, liksom med röjning, är att öka tillväxten på de träd som lämnas kvar och att förebygga att träden ”gallrar sig själva”, dvs. dör av, för att de står för tätt. Skillnaden mot röjning är att nu är träden så stora att virket kan tas tillvara och ge en inkomst till skogsägaren.

Gallringen görs på olika sätt beroende på hur beståndet ser ut och vad målet är med det framtida beståndet. I tall- och granskog kan man behöva upprepa gallringen både två och tre gånger. Ju bördigare mark skogen växer på, desto fler gånger behöver den gallras.

I dagens skogsbruk är gallring oftast en helmekaniserad åtgärd, vilket innebär att ett maskinlag med gallringsskördare och skotare utför avverkningen.

Läs mer:

Skogskunskap om Gallring

Skogsskötselserien om Gallring

 

Den vuxna skogen avverkas - slutavverkningsfasen

Slutavverkning innebär att den vuxna skogen skördas. Efter slutavverkning följer en ny föryngringsfas och det cykliska förloppet börjar om igen. Skogen måste enligt skogsvårdslagen ha uppnått en viss ålder för att få slutavverkas. Lägsta tillåtna ålder är för gran i södra Sverige 45 år och för tall 60 år på högproduktiv mark). Motsvarande för norra Sverige är 65 år. På de minst bördiga markerna måste träden vara 100 år för att vara stora nog att få slutavverkas.

Även slutavverkning kan ske på olika sätt, som skärmställning eller avverkning i etapper, men kalhuggning är sedan 1950-talet det dominerande sättet att slutavverka i Sverige. Kalhuggning innebär i princip att man avverkar alla träd i beståndet vid ett och samma tillfälle. Det kallas kalhuggning även om t.ex. fröträd lämnas kvar för att skogen ska föryngras naturligt.

Kalhuggning är den mest genomgripande åtgärden under ett skogsbestånds livstid och påverkar givetvis växter och djur som lever i det område som slutavverkas. Därför ställer skogsvårdslagens föreskrifter krav på vilken naturhänsyn som ska tas vid avverkning. Det handlar bland annat om att spara tillräckligt många livsmiljöer – som död ved, lövträd, grupper av träd, gamla träd, boträd, växtlighet längs vatten – för att floran och faunan ska ha möjlighet att klara sig tills den nya skogen har vuxit upp igen.

Läs mer:

Om miljöhänsyn på hygget här på SkogsSverige

Skogskunskap om Slutavverkning och naturhänsyn vid slutavverkning

Skogsskötselserien om Slutavverkning