Kemisk massa

Kemisk massa

Kemisk massa framställs genom att vedflis kokas i ett tryckkärl (kokare) med en kokvätska. Kemikalierna i vätskan löser upp mittlamellen i veden, det vill säga ligninet, så att fibrerna friläggs.

En kemisk massafabrik består av två processlinjer: fiberlinje och kemikalieåtervinning.

Fiberlinjen är fibrernas väg från veden som kommer till fabriken till den färdiga pappersmassan. Efter kokningen har man kvar fibrerna och en returlut som innehåller kokkemikalierna och den utlösta vedsubstansen. Detta tas till vara i kemikalieåtervinningen. Det finns flera skäl till att luten tas till vara:

  • luten får av miljöskäl inte släppas ut i avlopp
  • kokkemikalierna är värdefulla
  • den utlösta vedstubstansen är värdefull som bränsle

Det finns två processer för kemisk massatillverkning, sulfat- respektive sulfitmassaprocessen.

Sulfatmassaprocessen är den vanligaste. Den ger en starkare massa och har i allmänhet bättre värmeekonomi. Sulfatmassa kokas med en alkalisk kokvätska (den har ett högt pH-värde).

Vid sulfitmassaprocessen är kokvätskan sur (den har lågt pH-värde) eller neutral. Vedråvaran för sulfitmassa är framförallt gran men även björk, bok och asp kan användas. Däremot är tall mindre lämpligt.

Egenskaperna hos kemikaliska massor kan varieras inom vida gränser beroende på vedråvara och önskad papperskvalitet.

Blekt lövvedsulfatmassa och blekt sulfitmassa ger papper med bra tryckyta och används för finpapper. Oblekt sulfitmassa blandas ibland in som "armeringsmassa" i tidningspapper.

Barrvedens långa fibrer ger starkt papper och de blekta kvaliteterna har också goda tryckegenskaper. Oblekt barrvedsulfatmassa används då kraven på styrka är höga, till exempel för omslagspapper, säckpapper, vätskekartong och liner (ytterskikten i wellpapp).

Ligninhalt och massautbyte
Ligninhalten i de nordiska vedslagen tall och gran är 27 procent och i björk 20 procent. Det går inte att koka massan tills allt ligninet är borta utan att det försämrar utbyte och massastyrka. Som ett mått på den återstående ligninhalten anger man massans kappatal. Kappatalen kan variera från cirka 10 till över 100. Det motsvarar ligninhalter från 1,5-2 procent upp till 15 procent. Det låga kappatalen finns hos massor som skall blekas och de högsta hos massor för till exempel liner.

Massautbytet definieras som den mängd torr massa, uttryckt i procent, som man får av en viss mängd torr ved. Utbytet varierar mellan ungefär 45 och 60 procent.

Källa: Jirvall, Nils (red.) (1995). Miljöinfo från Skogsindustrierna. Stockholm, Media express.